Lite roshistoria

tom_334.gif  
Text: Erik Holm
Rosorna tillhör ett uråldrigt växtsläkte. De har odlats i mer än 4000 år, längst i Kina.
Från länder i Främre Asien, framför allt Persien, fördes roskulturen via greker och romare till de västeuropeiska länderna. Bland dem dominerade Frankrike under 1700- och 1800-talen förädlingsarbetet med rosor, något som förklarar att flertalet av de äldre rosor vi odlar idag har franska namn.

Äldst i odling av de gamla kulturrosorna i vår världsdel torde gallicarosorna vara. De har utvecklats ur en vildros, Rosa gallica, och har i sin tur gett upphov till flera av de vi i dag kallar gammaldags rosor som till exempel alba-, damascena- och centifoliarosorna.

   
Utvecklingen av släktet Rosa tog ett avgörande steg när Rosa chinensis introducerades i Europa i slutet
av 1700-talet av europeiska växtsamlare, den växer ursprungligen i Kina.
Det sensationella med denna ros var den ihållande blomningen från tidig sommar till sen höst.

Fyra olika kinarosor infördes till Europa och gav under 1800-talet upphov till flera nya rosgrupper, när de korsades med de gamla europeiska kulturrosorna. I detta möte mellan öst och väst framkom rossorter som förutom remonteringsförmågan utmärktes av nya blomfärger, gult och karmosinrött, och nya blomformer.

Idag finns det ca 20 000 rosor registrerade och namngivna. Mellan hundra och ett par hundra nya rosor introduceras årligen. Utvecklingen har varit särskilt intensiv sedan 1950-talet. Då tog trädgårdsintresset en delvis ny inriktning mot nöje och skönhet, tidigare dominerade nyttoodlingen.
Introduktionen 1945 av teroshybriden 'Peace' bidrog till att öka rosens popularitet. "Alla" odlade den. Det ökade rosintresset gällde i första hand de moderna rosorna och bland dem främst de storblommiga rabattrosorna, tehybriderna. Den första tehybriden kom 1867. De grupper som fanns före detta år räknas som gammaldags, de som tillkom efter 1867 är således definitionsmässigt moderna rosor.

I takt med att allt fler moderna rosor introducerades under 1900-talet föll de gammaldags rosorna i glömska. Tack vare ett hängivet arbete av några entusiaster, främst Graham Thomas, lyckades man förhindra att de försvann ur odling. Sedan några decennier upplever de en välförtjänt renässans världen över.